Ett viktigt möte om hemlöshet i Sverige
Den 6 november bjuder rektor för Lunds Universitet, Per Eriksson, en grupp viktiga nyckelpersoner till en konferens om hemlöshet. Syftet med konferensen är att samla ett antal strategiskt utvalda aktörer för att diskutera möjligheterna att starta ett innovativt försök i en eller flera svenska kommuner, med det uttalade syftet att implementera ”Housing first”, en i Sverige aldrig tidigare prövad modell för att kraftigt minska hemlösheten.
För mig som själv har egen erfarenhet av hemlöshet och mångårig erfarenhet av att på olika vis arbeta för att göra marginaliserade människors röster hörda, framförallt inom handikapprörelsen men på senare år även människor utslagna av missbruk och social misär, är konferensen oerhört viktig, för att det är endast genom krav uppifrån som vi kan utmana hemlösheten. Om vi bara fortsätter att önska eller vädja underifrån, eller nöjer oss med att ”gräva där vi står” dvs. ta hand om dem värst drabbade i akut behov av värme och näring, eller accepterar att kommunerna runt om i landet bygger upp verksamheter och system som såväl all forskning som beprövad erfarenhet visar förvärrar situationen och ökar hemlösheten istället för att utrota den, ja, då ser jag inget hopp.
Om däremot en sådan här konferens kan leda till en överenskommelse, eller till och med en skriftlig deklaration från dessa inflytelserika aktörer – ja, då har vi börjat vända en stor snöboll i rätt riktning. Hemlöshet drabbar fler och fler. Hemlösheten ökar i Sverige. Endast en satsning i full skala kan bryta den här oroväckande trenden!
Och vi som själva har egen erfarenhet av marginalisering eller till och med hemlöshet – vi ska stå bakom, enade, och kräva att såväl ansvariga politiker som ”mannen på gatan”, medborgaren, visar hemlöshetsfrågan intresse.
Att drabbas av svår psykisk ohälsa, att sitta fast i ett destruktivt missbruk eller att födas med grava missbildningar som medför beroende av vård och omsorg för att kunna överleva – det är alla exempel på individer som är i behov av särskilda stödinsatser från samhället – ofta både kommunala och landstingskommunala(regional sjukvård). Stödinsatserna bör vara individuellt anpassade och bör leda till frihet för individen – så långt det är möjligt. Detta står i våra lagar. Målet är ett värdigt liv! För en person med djup depression kan ETC-behandling och en lång samtalskontakt i öppenvården vara vägen till värdigare liv och frihet. För en annan individ med samma diagnos kan medicin och en kontaktperson eller ett boendestöd ge samma resultat – vägen till frihet och återhämtning mot ett värdigt liv. För en individ med tungt beroende av narkotika eller alkohol kan en vistelse på behandlingshem vara vägen till frihet och ett värdigt liv. Det kan vara substitutionsbehandling, kollektivboende och ett arbete som ger frihet och skapar förutsättningar för ett värdigare liv åt en annan individ med samma tunga beroende. För en individ som fötts med en grav missbildning kan en plats på ett gruppboende ge utrymme för större frihet och bättre livskvalitet. För en annan individ med likande missbildning är det personlig assistans i hemmet och specialistvård som skapar större frihet och ett värdigt liv.
När det gäller hemlöshet är det annorlunda. Hemlöshet är inget individuellt problem som kräver en individuellt anpassad lösning. Hemlös blir man om man saknar ett hem och saknar man ett hem är det ett hem man behöver. Sedan är man inte hemlös längre och hemlöshetsproblemet är löst för den här individen. Däremot kan man ha en hel del andra bekymmer kvar. T ex svår psykisk ohälsa som inte enbart beror på hemlösheten eller ett tungt missbruk som inte heller enbart kan tillskrivas hemlösheten. Eller ett medfött funktionshinder som medför att du har behov av särskilda stödinsatser av olika slag – oavsett om du har ett hem eller ej. Men hemlöshet löser man INTE med boendestöd eller behandlingshem. Eller kommunalt anordnade boendetrappor med snillrika regelsystem som dels är svåra att följa – även för personer utan behov av särskilda stödinsatser – och dels tar en hel del myndighetsresurser i anspråk bara för att kontrollera att det snillrika regelsystemet följs.
Att en obehandlad missbruksproblematik kan leda till hemlöshet är inte samma sak som att missbruksbehandling leder till boende. Att en felbehandlad psykiatrisk åkomma kan leda till hemlöshet är inte samma sak som att förbättrade resurser inom psykiatrin minskar hemlösheten. Orsaken till att en individ drabbades av vräkning eller nekades inträde på bostadsmarknaden behöver inte betyda särskilt mycket för lösningen av hemlöshetsproblemet. Hemlöshetsproblemet är enkelt. Inte lätt men enkelt. Genom att röja hinder för personer som hamnat utanför och skapa förutsättningar för alla att kunna bo någonstans, så har vi löst hemlösheten.
Malin Widerlöv
I över 100 år har vi tilllåtit Socialtjänsten, kyrkor och olika ”frivilligföretag” bygga upp sin grund och sedan växa för att skapa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på hemlösa (fattiga) människors bekostnad, trots alla urusla resultat. Denna ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året. Är det inte anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet (ett tryggt hem)?
Eller är det därför kostnaden är så hög?
Det som är ännu mer uppseendeväckande är om vi ser det från en annan infallsvinkel, är att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värda för ”hjälparna” att människor och organisationer tjänar 600 000 för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!
Är det då inte dags för ett nytt mänskligt sätt att tänka?
Inte för att den avlönade idag ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgod än de redan gör, inte heller att de i grunden ska känna att de gör någon skillnad. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt eget hem.
Vi kanske skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden ”testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna ”test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den ”hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga lukrativa ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle och nu fortsätter smittas av den ”Reinfeldtdeffekt” som fortsätter sprida smittan i vårt land och som i folkmun kallas hemlöshet.
I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!
Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Kommentar av Rolf Nilsson — september 13, 2009 @ 1:25 e m |