…och sövas och opereras, vilket jag brukar må riktigt dåligt av efteråt. Ändå kan jag inte låta bli att känna tacksamhet mitt i alltihop över den vården vi har i Sverige, att det är kostnadsfritt (sånär som på patientavgiften) och att jag själv har ett eget hem att vila upp mig i efteråt.
I Sverige är det fortfarande ”självklart” att vi ska behålla vårt allmänna sjukförsäkringssystem. Jag hör sällan någon som rasar över ”orättvisan” att fattiga pensionärer får göra höftledsoperationer, trots att de inte kan betala tusentals kronor i försäkringar. Ingen grymtar över att barn till lågavlönade föräldrar i förorten får genomgå dyra hjärtoperationer på skattebetalarnas bekostnad… men i ett land som anser att den person som fallit ur välfärdssystemet och tryggheten med egen bostad, får minsann skylla sig själv och ska nöja sig med barack-boende vissa av dygnets timmar eller att få dela rum med någon annan stackare, på en institution avlägset placerad i kommunen, är det bara en tidsfråga innan även den allmänna sjukvårdsförsäkringen ifrågasätts av folket.
Länder som USA, försöker skapa sådana generella trygghetssystem som vi hade fram tills för 10 år sedan, men vi tycks sträva efter att ta död på de sista resterna som finns kvar.
Så det är med tacksamhet jag idag tar bussen in till sjukhuset, betalar mina 300 kronor i patientavgift, och när jag vaknar i eftermiddag ska jag tänka på mina framtida barnbarn som aldrig kommer att få uppleva den ”självklara” vården för alla sjuka, som jag själv vuxit upp med.
