År 2001 var jag en nyskild, ensamstående mamma med tre barn, varav två av dem med neuropsykiatriska funktionshinder. För att kunna fortsätta arbeta med min firma blev jag tvungen att flytta närmare min mamma, för att få hjälp med barnen. I samband med denna flytt, husköp, för mycket arbete med firman och tärd av en uppslitande skilsmässa blev jag dessutom våldtagen och fick en svår och akut livskris. I samband med denna kris blev jag inlagd på psykiatrisk klinik och mitt socioemotionella sammanbrott var ett faktum.
Jag miste mina tre barn och kontakten med min övriga familj, mina vänner och hela mitt sociala nätverk, jag blev hemlös, jag gjorde sju allvarliga självmordsförsök inom loppet av 13 månader och har 180 sidor journal från bara de första två åren. Jag var en så kallad ”särskilt vårdkrävande patient” och hade oftast extra personal och ”klistervak”. Jag skar mig, svalde glasbitar och tobak, t o m ett telefonkort lyckades jag peta i mig vid något tillfälle. Jag tände eld på mig själv, jag stoppade upp trasiga glödlampor i underlivet.. När jag läser mina journaler idag och ska försöka identifiera mig med den kvinna som beskrivs är det omöjligt. Det var inte jag… Jo, det var jag under extremt tungt medicinering. Psykiatrin höll på att kosta mig livet. Den tunga medicineringen gjorde mig fruktansvärt sjuk. När jag bröt med psykiatrin och istället valde att självmedicinera mig med illegal amfetamin, var det första steget på väg tillbaka till livet, till ett värdigt liv. Jag vet att detta kan låta vansinnigt men sådan är min historia och det är den jag berättar.
De senaste åren har varit en resa mot ett värdigare liv – min väg till återhämtning – och även om jag inte önskar någon människa att behöva gå igenom det jag har gjort – skulle jag inte vilja leva utan att få vara den jag har blivit! Jag är där jag är idag – trots myndigheter och vårdinstitutioner – inte tack vare dem.
Du är den mest underbara människa jag fått förmånen att lära känna. Du är ett sant mirakel och det yttersta beviset för att det alltid finns hopp! Tack för att du är min vän!
Kommentar av Millis — juni 29, 2009 @ 5:41 e m |
Tack för underbart vackra ord, ”söstra mi”:-)
Kommentar av wimsa812 — juni 29, 2009 @ 6:22 e m |
Jag har ögnat igenom din blogg och har ännu inte sett vari den erfarenhet om hemlöshet du påstås ha ligger. Jag kanske missat den raden och hoppas du kan rätta till den missen för mig med att förklara vad du menar med hemlöshet.
Kommentar av Rolf Nilsson — juli 15, 2009 @ 6:13 e m |
Hej Rolf, jag har inte missat att berätta att jag varit hemlös men jag har inte förklarat vad jag menar med hemlös. När jag pratar om hemlöshetsproblem och modellen ”Housing first”, använder jag mig av samma kriterier som socialstyrelsen och boverket. När jag själv var hemlös och saknade bostad, inte längre ägde några tillhörigheter förutom kläderna jag hade på mig och det jag orkade bära i mina väskor, och inte hade någon postadress (jag var folkbokförd på församlingen i Marks kommun), saknade jag ibland även tak över huvudet men jag vill inte påstå att jag varit ”uteliggare” i den bemärkelse som många stadsbor tänker sig. Blir man hemlös i en landsbyggd som jag blev, där det är långa avstånd mellan orterna och inte finns tillstymmelse till vare sig soppkök eller härbärgen, skulle jag frusit ihjäl tämligen omgående som ”uteliggare”. Då gäller det att bryta sig in i husvagnar, nån gammal bil eller ”traska” men för det allra mesta fanns förvirrade alkoholister eller snälla män och kvinnor som själva lever lite på kant med tillvaron och naturligtvis andra aktiva narkomaner att stanna ett par dygn hos. Jag har aldrig haft så bra fysisk kondition som under denna tid… även om jag också blev sjuk. I formell mening räknades jag ju som hemlös även under den tiden jag bodde i husvagnen men för mig var Björkhaga ett hem. Läs vidare, så hittar du min berättelse. I augusti i år, blir det fem år sedan jag fick en egen bostad. Vad menar du med ”hemlös”? Jag tror vi menar samma sak men jag blev lite osäker nu… Berätta gärna! Det är kul att du skriver här!
Kommentar av wimsa812 — juli 15, 2009 @ 6:44 e m |
HejMalin
Vad synd att vi inte hade kontakt för du hade fått bo hos mig, för är det någon som jag känner så starkt för eller känner igen mig i så var det dig i dina föreläsningar,och den gång vi träffades. Du är så mjuk och samtidigt så kraftfull i dina utryck. Vi pratade den gången om boende stödjare och jag sa att det ville jag jobba som. Jag läste sen till undersköterska och nu har jag läst psykiatrisk omvårdnad och socialpsykiatriskt arbete. Malin du är en fantastisk människa och vilken erfarenhet du har, även om jag önskade att du inte skulle behövt uppleva allt som du berätta här.
Massa kramar /Millan
Kommentar av Millan — augusti 20, 2009 @ 11:40 f m |
Tack för så fina ord:-) Och tack för fin omtanke och medmänsklighet du visar när du skriver så.
Jag har nämnt det här innan och tror jag ska skriva mer om det här med anhöriga och närstående och svårigheten att hjälpa någon i den utsatta situationen jag befann mig i vid den här tiden… Även om du eller någon annan hade vilja att ta emot mig (det var flera som försökte) saknade JAG förmågan att ta emot hjälp. När Ewa hämtade mig var jag så svårt sjuk att jag helt enkelt inte orkade kämpa emot och lyckosamma omständigheter och också tillfälligheter gjorde att hon nådde fram. Men visst är det tråkigt att det ska behöva gå så här långt, trots att både socialtjänst och psykiatri är inkopplade… Stor kram tillbaka och jag tror du blir en utmärkt boendestödjare! Lycka till och skriv gärna så kan vi hålla kontakten:-)
Kommentar av wimsa812 — augusti 20, 2009 @ 5:42 e m |
Intressanta saker du har på dina sidor.
Nu funderar jag, kan jag också ha någonting från dina sidor till Tidningen Ugglan, kommande nummer?
Kommentar av Juha Väänänen — september 23, 2009 @ 10:41 f m |