Program till konferens Lunds universitet 18 februari

Ni som inte fick chansen att lyssna på konferensen den 6 november – passa på nu! Konferensen är kostnadsfri men bindande. Sista anmälningsdag den 1 februari. Anmäl er till Marcus Knutagård
Program den 18 februari 2010 – Bostad först, enligt lundamodellen
Moderator: Cecilia Heule

Varför Bostad först? – professor Sune Sunesson

Min väg ur hemlöshet – Malin Widerlöv

Bensträckare

Bostad först, enligt Lundamodellen
Information om uppdragsutbildning – Hans Swärd och Marcus Knutagård

Innovationer inom socialt arbete och socialpolitik – Rektor Per Eriksson

Lunch

Hur kan uppdragsutbildning stötta förändringsarbete? – Maria Rasmussen

Stadsförtätning – Christer Malmström

Boliger till udsatte – om en dansk försöksverksamhet – Laura Helene Højring

Små hus som exempel – Krister Wiberg

Vad kräver fastighetsägarna? – Stig Andersson

Hur lägger vi om kurs? – Lotta Persson

Kaffe

Att vända på perspektiven – Alec Carlberg

Hur kan psykiskt funktionshindrade och samsjukliga få och behålla bostad? – Lars Hansson

Hemlöshet och fattigdomsåret 2010 – Christian Råbergh

Hinder och möjligheter? Åhörarna ställer frågor och ventilerar idéer och diskuterar med varandra. Under ledning av Verner Denvall

Avslutande reflektion – Göran Dahlberg, företrädare för Comigen

Hoppas de hör av sig till oss…

Man ska halvera hemlösheten i Lund och jag hoppas de hör av sig till Lunds Universitet för att få mer kunskap om hur vi kan göra en svensk variant av ”Fast bostad först” enligt principerna i amerikanska ”Housing first”.

Läs artikel i Sydsvenskan här LÄNK

En av dem som finns med i statistiken i artikeln ovan, saknar bostad eftersom kommunen vägrar hjälpa honom förrän han gör sig av med det käraste han har – sina två fina hundar. Den ena hunden har han haft sedan den var valp, den är nästan 12 år och han säger själv att det är tack vare hundarna han orkat leva vidare och klarat vara drogfri. Jag hoppas att de som under betald arbetstid, de som får lön genom allas våra skattemedel – och som tydligen ägnar sig åt att utöva kränkande makt, helt utan relevans för situationen – nu känner sig nöjda över att de lyckas hålla honom kvar i hemlöshet och därmed höja statistiken.

Den 18 februari har vi en till konferens om Housing first på Lunds Universitet. Det finns ca 90 platser, så det gäller att vara snabb och anmäla sig snart om man vill vara med.

Vem ska motiveras till förändring?

Positivt att många kommuner blivit motiverade att förändra sitt sociala arbete när det gäller de svårast drabbade av socialt utanförskap – de hemlösa. Mindre positivt är att det förekommer uttryck och formuleringar i samband med detta, som antyder att det finns två olika slags hemlösa: de som är mest lämpade för ”housing first” och de som tydligen inte ska anses lika lämpade. De förra lär vara de som anses vara ”motiverade för socialt förändringsarbete”.

Jag har svårt att föreställa mig en person som saknar bostad och samtidigt inte är ”motiverad” (läs har behov av) att förändra sin sociala situation. Däremot har jag ganska lätt att föreställa mig att fler befinner sig i den situation jag själv gjorde för några år sedan, när jag inte klarade av att leva upp till kommunens bizarra krav och förväntningar. T ex skulle jag ”erbjudas” en tom lägenhet i ett bostadsområde, i en kommun där jag enbart kände aktiva narkomaner och helt saknade annat socialt nätverk och där det dessutom saknas öppenvård för missbrukare, och ändå förväntades jag vara helt drogfri i denna lägenhet. Nej, tack! Varför skulle jag ens utsätta mig själv eller kommunen för detta uppenbara misslyckande? Visst saknade jag bostad, men jag hade ju även en psykiatrisk och missbruksproblematik som behövdes tas om hand. På bondgården i Skåne, hade jag fått ett socialt sammanhang och kunnat samla kraft, social mobilisering och på så vis våga hoppas på ett liv, en framtid utan vare sig mediciner eller droger. I det sociala sammanhaget kunde jag också bo ensam i en ganska tom lägenhet, drogfri och utan att behöva psykiatriskt stöd eller ens mediciner.

Ska man lyckas ”housing first”, lyckas genom att följa princperna i ”housing first” måste man vara väl insatt i det man försöker uppnå. A och O är att man lämnar den kränkande myndighetsutövningen bakom sig och istället medvetet börjar skapa ”empowerment-stödjande strukturer”, skapar möjligheter för enkilda att socialt mobilisera sig själva, egenmakten och innifrån-perspektiven måste vara prio ett. Det är min personliga, fasta övertygelse.

Det är socialtjänsten och stadsmissionen som behöver motiveras till förändring – inte hemlösa!

Däremot måste vi förstå att det tar tid, det kanske till och med måste få ta riktigt lång tid – att förändra bostadspolitiken och fullt ut införa housing first i en kommun. Och det måste få ta sin tid. Tänk alla (tillsynes) snabba lösningar vi hållt på med nu – härbärgen, hotellboenden, vård-kedjor och boendetrappor. Detta fungerar inte! Housing first är ingen snabb lösning. Det är en lösning – en hållbar och långsiktig och ekonomiskt lönsam i jämförelse med det vi har idag, men den är inte snabb.

Det är helt okej att försöka börja i mindre skala, och det är till och med helt okej att välja ut några få som får prova och man kan utvärdera starka och svaga sidor i modellen men känns inte okej att läsa att man väljer ut hemlösa efter hur ”motiverade” de är… Det var bara det jag ville ha sagt!

Nu ska jag strax ge mig iväg och hämta två förtjusande ungdomar och vi ska tillsammans gå på en halvdags utbildning gällande ”Samsjuklighet vid Aspergers syndrom vid normal intelligens”, självskadebeteende, depression, ätstörningar (även anorexia) och fobier mm. Man kanske kan tycka att det är ett underligt fredagsnöje men vi är ju lite ”nördiga”, vi med Asperger:-)

Hopp om seger för förtryckta

Det är en seger för förtryckta människor att det väckts ett så stort intresse för ”housing first” och för den förändrade syn på både hemlöshetsfenomenet och på socialt arbete kontra förtryckande myndighetsutövning mot socialt exkluderade, utestängda människor som ”housing first” innebär.
Några artiklar finns att LÄS SVD HÄR
och SKÅNSKAN HÄR eller HÄR

I DN kan man läsa bland annat:
Av precis samma skäl som barnhem inte är bra hem för föräldralösa barn är härbärgen inte några bra hem för hemlösa. De kan vara absolut nödvändiga, som kortsiktiga alternativ för den som annars bokstavligen tvingas leva på gatan. Men de är inte en bra miljö för social utveckling som kan leda tillbaka till ett värdigare liv. Härbärgen och akutboenden borde egentligen bli färre och helst avvecklas. Det kräver dock andra och mer framgångsrika metoder än de vi har i dag.—Socialtjänsten och Stadsmissionen påbörjar nu arbetet för att skapa Housing First på svenska. Vi gör det gemensamt för att vi tror att detta är svårt och kräver både myndigheter och frivilliga krafter. Vi har olika roller och ibland olika åsikter, men vi behöver varandra. Och vi vill inte bli en dagslända utan göra ett seriöst försök som kan utvärderas vetenskapligt. LÄNK till hela artikeln HÄR

Ett lyckat möte!

Hemkommen igen efter två intensiva dagar i Lund, kan jag bara säga att vårt möte med politiker och makthavare i fredags blev lyckat! Jag är nöjd. Jag var hemskt nervös vid mitt anförande, men det gick bra ändå och jag tror det var värdefullt för åhörarna att få en ”människa bakom” alla dessa siffror och staplar och diagram.

Det var ett intensivt program där varje medverkande endast hade tio minuter på sig att föra fram sitt viktiga budskap, vilket självklart var en utmaning och det gällde för var och en att plocka ut den viktigaste kärnan i sitt budskap. Sune Sunesson var jättebra och Ingrid Sahlin självklart men också det finska bidraget var verkligen bra. Alla höll ett intressant och givande anförande med hög kvalitet och jag tror de flesta var ganska imponerade men också omskakade av den bistra verklighet som presenterades.

Vår idé om en svensk variant ”housing först”, tror jag kommer att bli verklighet i ett flertal kommuner, redan nästa år. Utmaningen nu, står i att kunna hjälpa till och få till stånd projekt som verkligen bygger på de fyra grundprinciper som kännetecknar ”housing first” bevaka så att kommunerna inte bara kallar det ”housing first” till namnet men innehållet är något annat. Jag har redan lite idéer på hur detta skulle gå till… men det får bollas med mina ”kollegor” först, innan jag skriver om det här men läs vad tidningarna skriver med anledning av vår konferens:

Skånskan Lund LÄNK HÄR

Sydsvenskan Malmö LÄNK HÄR

Så här skriver DN LÄNK HÄR

Och så lilla jag… Sydsvenskan Lund LÄNK HÄR

Mer om mig i Folkbladet LÄNK HÄR

Inget nytt under solen..?

På fredag är det dags… Det möte, den konferens som vi i arbetsgruppen på Lunds Universitet har arbetat för under några månader nu, ska äntligen bli av. Lite nervös är jag väl, det hör ju till, men framförallt så känns det spännande att få se vad som händer efteråt. Om det nu händer något överhuvudtaget. Jag läste Per Sternbecks utmärkta krönika –
Har vi hört den förut? – som inte tror att UR´s TV-satsning om hemlösa, kommer att leda till någon förändring åt varken det ena eller andra hållet. (Läs den i sin helhet, sist i Bloggen här nedan)

Men jag vill tro, att vårt möte nu på fredag, där de personer som faktiskt har makten att förändra, är inbjudna, kommer att kunna förändra situationen i rätt riktning. Inga stora, omvälvande revolutionära händelser, men ett tydligt steg i rätt riktning ska vi kunna åstadkomma! Naivt må hända men sådan är jag till min natur… Jag är envis som synden och devisen ”ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid” passar mig.

Jag vill tro att vi inleder början på en ny historia i Sverige, att det kommer att börja hända något bra i och med ”housing first”.

Däremot är mitt bloggande om hemlöshet strax slut, åtminstone för den här gången. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra med denna bloggen eller med de texter jag har skrivit under tiden, men det kanske blir en grundplåt till den ideella föreningen ”Housing first” som jag hoppas kommer startas av personer med egen erfarenhet av hemlöshet i Sverige.

Eftersom ”Housing first” inte är en modell med färdiga, fasta ramar utan ett förhållningssätt, en uppsättning principer som ligger till grund för värderingar i arbetet med att utrota långvarig hemlöshet, så blir det än viktigare att vi som har egen erfarenhet av att ha levt utan ett hem, utan tak över huvudet – är aktivt agerande, nära samverkande i de lokala projekt som kommer att startas efter grundprinciperna i ”housing first”.

Jag hoppas man kan samla föreningsvana personer från rfhl, Fontänhusen, KRIS, Attention, rsmh m flera, som har egen erfarenhet av att ha varit hemlösa, och av dessa bilda ett nätverk för att, i någon mån, skydda och bevaka att principerna i ”housing first” verkligen följs. En slags ”brukar revision” i de projekt som startas med ambitionen att följa konceptet.

Den som har egna tankar och funderingar kring hemlöshet och mitt förslag ovan – uppmanas härvid att genast ta kontakt med mig! Basta!

Nej, jag är inte särskilt ”sträng” men jag brinner för det vackra i varje återhämtad människas livshistoria och jag drivs av en stark tro på människans fantastiska förmåga att självläka MEN ingenting kan ske om inte samhället, vi andra – skapar förutsättningen för att det ens ska vara möjligt! Vi måste alla hjälpas åt och därför vill jag att fler hör av sig till mig, så vi kan bygga starka nätverk i frågan.

Sist men inte minst Per Sternbecks förtjusande men beska och bittra krönika, helt i min smak…

Idag är det premiär på Utbildningsradions programserie om hemlöshet. Det är stor invigning och hemlöshetskväll på klubben Debaser. Band ska spela. Det ska bli debatt med forskare, politiker, Rolf Nilsson och en hemlös person.

I debatten kommer forskarna säga att Sveriges politik mot hemlöshet inte fungerar. Att boendetrappor inte fungerar. Att nolltolerans mot alkohol och droger inte fungerar. Att alla forskningsdata visar att bostaden är grunden för förändring. Att hemlöshet i sig skapar fysisk och psykisk ohälsa och en fruktansvärd överdödlighet.
Den hemlösa personen som är med kommer att säga att det stämmer.
Rolf Nilsson kommer att säga att lösningen heter bostäder och att bostad är en rättighet på pappret men inte i verkligheten. Han kommer att säga att alla offentliga miljoner till hemlöshetsindustrin ger arbete och försörjning för hjälparna men permanentar hemlösheten.
Politikern Kenneth Johansson kommer att säga att hemlöshet kan vi inte acceptera och att hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle trots att den varit ett permanent inslag i Sverige i snart 20 år nu.
Banden kommer spela. Programserien kommer att sändas. Människor kommer att festa natten lång. Och man festar ju för en god sak – mot hemlöshet. Har vi hört det förut? Ja, många gånger.

Imorgon är det en ny dag och i alla kommuner i välfärdsnationalismens Sverige kommer människor att vakna upp i sina boendetrappor där nolltolerans råder. Hemlösa kommer att vakna upp i portar, garage och källargångar. Man kommer att ge sig av till daghärbärgen och sitta och äta gårdagens bröd vilket man förväntas vara tacksam för.
Forskarna sitter på sina rum och forskar. Politikerna skyndar vidare mot nya uppdrag. Journalisterna har gjort sitt för den här gången. Troligtvis kommer människor att bli berörda av programserien och mer pengar kommer sättas in på Stadsmissionens konton.

Visst kan detta låta cyniskt i överkant men så här har det sett ut genom åren. Alla spelar sina roller, säger det som förväntas av dem och sen är det stopp. Det händer inget mer. Ett otal antal tv- och radioprogram, debatter, jippon, fester har hållits mot hemlöshet och det har samlats in pengar i massor. Inget händer. Och inget händer eftersom hemlösheten som andra sociala frågor löses med politik. Politik är tråkigt, jippon är roligt, tycks vara den maxim som råder.

Alla politiker säger sig vara emot hemlöshet och man är mycket snabb på att ge pengar till härbärgen och välgörenhetsverksamheter av olika slag men när det gäller att bygga bostäder till hemlösa tar det stopp. Det kostar för mycket. Vi har inte och ska inte ha några bostadssubventioner. Vi ska framförallt inte ha några sociala bostäder. Och varför ska hemlösa personer få en bostad när andra får köpa? En effektiv politik mot hemlöshet går stick i stäv mot den politiska norm som råder i samhället idag.
Men hemlösheten handlar också om oss som privatpersoner: Vill vi betala mer i skatt för socialfallen? Vill vi ha en hemlös person till granne? Vill i ha en psyksjuk person som knarkar till ibland, blandad med oss vanliga? De flesta stockholmare vill inte det i alla fall.

Visst är det bra att utbildningsradion satsar på att belysa hemlösheten i sin programserie. Kommer den att förändra något i grunden? Nej, troligtvis och tyvärr inte.

Per Sternbeck, förbundssekreterare

Utsatta kvinnor drabbas hårt av hemlöshet

Jag har skrivit om det här innan, om den dubbla utsattheten som kvinna och hemlös men det behöver lyftas fram mer. Sydsvenskan skriver om ”Annika” (länk HÄR)som råkade bli förälskad i en man som det visade sig hade lust att regelbundet misshandla henne brutalt. Då Annika saknade trygga sociala nätverk och socialtjänsten inte längre finns där för att jämna ut socioekonomiska klyftor och inte längre kan erbjuda social trygghet – ens för drabbade offer, blev hon hemlös. Idag lever hon på ett ovärdigt, dyrt och otryggt vandrarhem som socialtjänsten betalar för. Vad är det för klantiga system som gör att personer hamnar i de här hopplösa situationerna med enbart förlorare?

Via länken kan man också finna fler av Sydsvenskans artiklar om just kvinnors hemlöshet och behovet av särskilda boenden och lösningar för kvinnor.

Stadsmissionen skriver (Länk HÄR) om gravida hemlösa kvinnor som tvingas att fortsätta prostituera sig under graviditeten. Det är helt enkelt makabert, och jag orkar inte riktigt ”ta in” sådana livsöden. Jag är ganska härdad eller garvad, om jag säger så, men vissa saker är bara för svårt, för vidrigt och jag kan känna en sådan avgrundsdjup sorg över människorna. Över männen, över kvinnorna, över makthavarna, över alla oss andra som inte gör något…

Här hemma i mitt eget, lilla fina hem, är det varmt (vi fick värme installerad i förra veckan, innan dess hade vi ibland inte mer än 15 grader här inne) och härligt! Barnen har fått en idé om att leka med Mattias gamla LEGO över hela hallgolvet och det är inte lite LEGO vi talar om här… Projektet har pågått hela veckan och i skrivande stund noterar jag att de börjat erövra köksgolvet också… Det är så ljuvligt att ha bägge pojkarna här och Andreas har fått ledigt från skolan och stannar en hel vecka till. I morgon skall vi även träffa Christian, min äldste son, och hans flickvän och vi ska åka och bowla hela gänget. På eftermiddagen kommer Andreas gamla lärare och hälsar på honom här.

Tänk att jag får lov att leva ett ”vanligt” liv med eget hem och familj och vänner igen! Statistiskt sett borde jag fortfarande varit hemlös och aktiv narkoman – inte till stor glädje för vare mig själv eller samhället. Jag hoppas så innerligt att några kommuner kommer att vilja prova de framgångsrika principerna och förhållningsätten i amerikanska ”Housing first”, det sätt jag själv kommit tillbaka till samhället på. På fredag nästa vecka äger vårt möte rum i Lund. Mötet där rektor Per Eriksson bjudit in makthavare och politiker från hela landet för att diskutera lösningar på hemlöshetsproblemet i vårt land. Jag ska tala på mötet och får 15 minuter till mitt förfogande. Jag ska använda denna kvart till att vädja till dem som har makten, att låta fler kvinnor (och även män förstås) få samma chans som jag själv fått.

Läs också om Yvonne (Länk HÄR), en bra artikel som beskriver kvinnors särskilt utsatta situation. Yvonne, har precis som jag, kommit tillbaka till ett värdigt liv tack vare möjligheten till en egen bostad med ett eget kontrakt. Ett ypperligt koncept som jag varmt rekommenderar!

En fin tanke och text om allas ansvar, på alla nivåer och hopp om ett ”hemligt”alternativ som ger lyckligt slut…

Jag vet inte vem som är författare till denna text (jag fann den HÄR) men jag tyckte den var ”söt” och på ett fint, pedagogiskt vis (möjligen en smula övertydligt) beskriver ALLAS vårt ansvar att ta del av hemlöshetsfenomenet. ALLAS ansvar att agera eller reagera (jag försöker få er alla att reagera men inte i affekt mot den som drabbats, utan gentemot den politik vi har och gentemot den socialtjänst och den myndighetsutövning som ÖKAR hemlösheten i landet) och att man faktiskt kan agera på alla nivåer (skribenten finner en slags medveten politisk handling i det att han och sambon diskuterar en spya i parets trapphus). Jag tycker vi tar fasta på sentensen i historien – alla kan göra något och det finns säkert en lösning på de hinder och problem som vi möter på vägen – ett ”hemligt” alternativ som alla vinner på.
Housing first t ex…

Att agera eller reagera sprider ringar på vattnet
Jag öppnar ytterdörren och känner att det luktar sprit i mitt trapphus. Innanför porten står en man med två plastpåsar i ena handen. Hans kläder säger att han antingen är hemlös eller på något annat sätt lever ett utsatt liv.
Det är han som luktar som en lång lördagsnatt.
Jag morsar när jag går förbi honom. Påsmannen hälsar tillbaka. När jag kommer hem igen på kvällen är Påsmannen borta. Men nu luktar det ännu mer sprit i trapphuset än tidigare. Påsmannen har spytt vid det nedersta trappsteget, och har därmed ställt mig inför ett vägval.
Ska jag reagera eller agera?
Om jag reagerar så blir jag sur och förbannad. Påsmannen är en ond person. Jag går hem och öser ur mig min bitterhet inför min sambo som i sin tur blir ledsen för att jag är arg. Morgonen därpå ringer jag städfirman och beordrar dem att städa trappuppgången. Personen som svarar blir sur och skäller på sina arbetskamrater när han har lagt på luren. En av arbetskamraterna är sur över att kollegan alltid ska lacka ur, och när hon kommer hem skriker hon åt sin lille son som har ritat med kritor på sovrumsväggen.
Agerar jag så håller jag mig lugn, tänker att Påsmannen mådde illa och kanske inte hann lämna trapphuset. Jag går hem och berättar för min sambo om det som hänt. Jag frågar om vi ska göra en insats och tvätta vårt trapphus. För blaffan där nere kommer inte att försvinna av sig självt. Antagligen kommer ingen att tacka oss, men grannarna slipper en del obehag när de kommer hem.
Poängen är att mitt val sprider ringar på vattnet, och det är väldigt svårt för oss människor att skydda oss mot varandras handlingar. Att reagera kräver för det mesta inte särskilt mycket. Det sker i princip automatiskt. Se bara hur snabbt världsekonomin började rasa samman så fort den första dominobrickan föll.
Att agera kräver ofta tålamod och eftertänksamhet, två allt mer sällsynta företeelser i vårt samhälle. Vem har tid att fundera på det breda perspektivet när det just är en själv som drabbas?
Det är då en spya i ett trapphus blir till ett barn som slutade rita för att mamma blev så arg.
PS.
Jag valde hemliga alternativet nummer tre: dagen efter ringde min sambo ett sansat samtal till hyresvärden och berättade vad som hade hänt.
DS.

En ovanlig barnsaga som tyvärr börjar bli en vanligare verklighet för svenska barn..

FÖLJ LÄNK HÄR och läs om lilla, fina Ella som är hemlös.

Jag har sovit, vilat och handarbetat om vartannat hela, långa helgen. I rummet bredvid har jag hört underbara ljud – två av mina söner som samspråkar, stojar och leker. Min yngste son är här och hälsar på, under sitt höstlov, och det är långt ifrån självklart för oss splittrade familjer, att få vara tillsammans. Magiska ögonblick och underverk utspelas här och jag tar dem tillvara, så gott jag förmår.

I morgon börjar jag arbeta med en ny bok. Det är det första seriösa bokprojektet jag ger mig in i på tio år och det är både jättekul, nervöst, oroligt och en häftig känsla! Bokprojektet handlar om elever med behov av särskilt stöd i skolan och det finns inget som ligger mig varmare om hjärtat än dessa, så det är en stor förmån att få skriva den här boken. Önska mig lycka till!

Vilka argument finns det för att INTE erbjuda hemlösa människor en bostad i första hand?

Det är ont om bostäder och om inte ens vi andra (vi som nog är av en bättre kvalitet eftersom vi inte krälar i smutsen) får bostad ska väl inte samhället ge till DEM, de sämre? Vad ger DET för signaler till ungdomar? ”Skit i allt, bli hemlös, så löser samhället dina problem och du får en bra bostad!?” Nej, vet ni vad – en barack ska det vara, ingen riktig bostad!

Och de som dessutom har beroendeproblematik och missbrukar alkohol eller illegala droger, de behöver absolut TVINGAS att välja det drogfria, nyktra livet och makten över bostaden är en viktig faktor i motiveringsarbetet. Väljer du bort nykterheten väljer du även bort den egna bostaden, minsann. För hur skulle det se ut om alla som får stödinsatser från socialtjänsten för sin beroendeproblematik hade egna bostadskontrakt!? Det skulle supas i lägenheterna, värre än Svenssons, och det är nyttigt för vanligt folk att de får se hur det går om man är för slapp och festar för mycket. Hemlösheten är sedelärande för oss andra! Den drabbar ju dessutom bara ”de andra”…

Den som en gång bevisats inte klara vår nordeuropeiska ”supande-kultur”, ska för alltid tjäna som ett varnande, avskräckande exempel.

Vanligt folk är ju ofta lite rädda och blir obehagliga till mods när mycket fattiga, ibland smutsiga, kanske sjuka och illa kränkta hemlösa personer gör kontaktförsök, t ex ber om pengar eller liknande. När man då presenterar ett förslag som bygger på att erbjuda dessa personer en egen bostad från det ordinarie bostadsbeståndet, ryggar allmänheten tillbaka. För vem vill ha en granne som ser så illa ut, luktar illa, verkar lida total brist på social genans och är allmänt ouppfostrad?

Men den här bilden av hemlösheten, bilden av människor drabbade av hemlöshet är delvis falsk och helt igenom felaktig!

Det finns inte en viss kategori av människor som är av sämre kvalitet än andra, men det finns människor som lever under sämre socioekonomiska villkor än oss andra. Dessa villkor är skapade med hjälp av politiska beslut och av den allmänna kunskapsbristen som varit en grogrund för en politik som skapar socioekonomiska klyftor.

Människor som söker hjälp för sitt missbruk behöver inte tvingas till nykterhet. Och de som inte söker hjälp för sitt missbruk utan söker tak över huvudet, de behöver förmodligen just det. Det har aldrig någonsin gått att tvinga en annan människa att utvecklas, att växa i ansvar och egenmakt. Det enda vi kan göra som står runt omkring, är att skapa miljöer som främjar nykterhet, empowerment och ett drogfritt liv utan förnedring. Kategoriboenden och sekundära bostadsmarknader utan trygghet motverkar just det vi önskar ska hända!

Att ta eget ansvar för sin situation kräver också att du ges makt att ansvara för den. Egenmakt/empowerment kan inte tvingas på någon, utan lockas fram, skapas genom att ge makt till social förändring och utveckling!

Hemlösheten är INTE sedelärande. Den skrämmer människor och rädda människor mår sämre än trygga, och människor som mår dåligt ökar istället sina risker att hamna utanför välfärdssystemen. Många är vi som lever på gränsen, i riskzonen som potentiella framtida bostadslösa. Jag är en av dem och detta faktum, att jag är väl medveten om att jag håller mig inom marginalen på nåder, är en sådan stress och negativ belastning att jag ibland får lust att ge upp bara för det.

INGEN vinner på att jag blir hemlös igen. Ingen skattebetalare. Inte mina barn. Inte jag själv. Ingen myndighet. Ingen.

Däremot, mina vänner, KOSTAR hemlösheten ofattbart mycket av våra skattemedel och mänskligt lidande av stora mått. Vi har inte råd att fortsätta leva i okunskap och ”nån-annan-nism”. Var och en måste kräva av sin kommun att utrota långvarig hemlöshet!

Kräv att just dina kommunpolitiker och tjänstemän svarar på frågan varför just de har valt att inte följa lagen och se till att alla invånare i er kommun har en egen bostad?

Argumenten MOT principerna i ”housing first” bygger enbart på ”hembakta moralkakor” och ingenstans finns vetenskapliga eller intelligenta, genomtänkta hållbara argument mot.

Har vi lust och råd att fortsätta låta hemlösheten kosta oss skattebetalare stora pengar, som ett gigantiskt såll där man betalar för att kränka och stöta bort människor? Inte jag! Jag vill att även min kommun bedriver verksamheter som bygger på principerna i housing first!